Häromveckan var jag, Sara, riktigt arg. Föremålet eller orsaken för min vrede är inte relevant för det här inlägget. Det är däremot upplevelsen. Jag kan fortfarande känna känslan av kokande vulkan, eldsprutande drakkraft och vitglödgad vrede i kroppen. Vid just det här tillfället minns jag också att jag noterade att jag inte grät. Jag var bara fylld av helig vrede.
Att jag minns just frånvaron av tårar så tydligt hänger ihop med att jag under större delen av livet inte kunnat bli arg utan att börja gråta och vrida om vreden till ledsenhet. Det har inte varit så lätthanterligt i vare sig yrkes- eller privatliv. Ofta hade en ordentlig vrede, med båda fötterna stadigt grundade i golvet och blicken lika fast som min ilska stor, känts mer… på sin plats, relevant och vuxet på något sätt.
Samtidigt har jag hört andra människor berätta om en upplevelse som är tvärtemot min. De berättar om oförmågan att gråta, att de inte kan känna sorg eller vemod, utan att de istället vänder de känslorna till vrede, förakt och hat.
En annan minnesbild av mina känslor – eller frånvaron av – var under min utmattning för drygt 15 år sedan. Då hade jag inte tillgång till någon som helst kontakt med glädjekänslan. Jag förmådde helt enkelt inte känna glädje över någonting, trots att jag bodde i ett vackert hus med sjöutsikt, jobbade med mitt drömjobb, hade fått tre barn som på barns vis visserligen kunde utmana, men som också var stora glädjeämnen, och jag hade en partner som jag upplevde en nära och stöttande relation med.
Tillvaron gick ändå i grått.
Precis som andningen kan känslorna ge oss viktiga signaler för hur vi mår. Ju mer bekanta vi är med alla våra känslor, desto bättre koll på vårt mående ur ett helhetsperspektiv har vi. Känslorna kan hjälpa oss att förstå och hantera olika situationer i livet, men de kan också stjälpa oss totalt när vi blir kidnappade av dem.
Förmågan att kunna identifiera och skilja mellan olika känslor, att åtminstone delvis förstå orsaken till dem, liksom att kunna hantera dem (”reglera” på psykologiska) hos sig själv och andra benämns emotionell intelligens. Begreppet myntades av psykologen och forskaren Michael Beldoch på 60-talet och lanserades brett av vetenskapsjournalisten Daniel Goleman i mitten av 90-talet när hans bok Känslans intelligens kom ut. Och den förmågan är en viktig del i vår metod och vårt projekt En hel hand.
Det är också det emotionella modet, som terapeuten Laila Dahl skrivit om. Hon definierar det som ”… hävstången du använder när det du behöver göra/säga/vara innebär att på ett eller annat sätt göra dig sårbar – och när att göra dig sårbar är just det som känns läskigt.”
Dagens luckpaket till dig är en inbjudan att reflektera en stund.
Över vilka känslor som du mer respektive mindre lätt tillåter dig att känna och ge uttryck för.
Över om du betraktar vissa känslor som oönskade uttryck för svaghet eller om du är öppen för alla känslor.
Över vilken eller vilka känslor som eventuellt väcks i dig när du betraktar dina svar.
Över hur du kopplar ihop en viss fysisk upplevelse med ett ord, benämningen på känslan.
Över om du någon gång upplevt hur en känsla övergått till en annan känsla när du tillåtit dig själv att känna den fullt ut för att sedan släppa den, istället för att vattna den och hålla fast den. Har du känt sorg övergå till tacksamhet eller vrede till beslutsamhet exempelvis?
Om du slår bort den här inbjudan med att känslotjafs inte är något för dig, stanna då bara upp och reflektera över vad du har att förlora på att öppna dörren på glänt för att bekanta dig mer med dina känslor. Jag känner i och för sig med dig – i förstone har du en hel del att förlora: det pansar du byggt upp under årens lopp, ditt bildliga ansikte (inte minst inför dig själv), det bekanta förhållningssättet.
På sikt vinner du ett livsspråk till. Du vinner också friheten som det är att leva utan din känslomässiga rustning. Och det finns en viss sannolikhet för att dina relationer utvecklas till det bättre, både till dig själv och andra.
Ska man tro Daniel Goleman följer även yrkesmässig framgång i spåren. Den tesen har dock kritiserats av forskare. Min egen upplevelse, och mångas med mig, är att övriga vinster av att bli mer bekant med sina känslor är alldeles tillräckliga. Det börjar med en smula emotionellt mod. Vågar du?