Jag, Sara, citerade terapeuten Laila Dahls definition av emotionellt mod i inlägget om känslor 2 december:
”… hävstången du använder när det du behöver göra/säga/vara innebär att på ett eller annat sätt göra dig sårbar – och när att göra dig sårbar är just det som känns läskigt.”
Med inspiration från det citatet plockade jag, inför det här inlägget på tema känslan, fram Brené Browns bok Mod att vara sårbar igen. I den skriver hon om skam, samhörighet och sårbarhet. Om att sårbarheten är ”kärnan, hjärtat, centrum i en meningsfull mänsklig tillvaro” och ”alla känslors kärna”. Utan sårbarhet försvåras kontakten med våra känslor, både de mörka och de ljusa.
Hon skriver också om att en kultur av otillräcklighet är den perfekta grogrunden för skam, skam som väcker vår djupt liggande rädsla av evolutionärt ursprung över att vi inte är tillräckligt … [fyll i valfritt ord] för att få höra till. Vår rädsla för att vi inte längre skulle vara värda samhörighet med andra.
När jag läser boken, tänker jag att det är det amerikanska samhället hon beskriver. Och att vi väl ändå är mer avslappnade till att vi är dem vi är i Sverige. Eller är vi det?
När skammen hälsar på går förnuftet inte sällan i baklås. Upplevelsen av skam triggar vårt flykt/fajt-beteende. Inte sällan kapar reptilhjärnan hela kommandocentralen. Personerna som Brown intervjuat berättar om okontrollerbar vrede, galenskap eller avstängning som reaktion på skammen. Och som jag känner igen mig. Alltifrån ett dräpande svar, gärna av ”what about you”-karaktär, till de brännande, okontrollerbara tårarna som får mig att krympa och känna att jag riskerar att lösas upp och försvinna på samma sätt som Elphaba, den gröna häxan i musikalen Wicked, enligt sägnen skulle göra när hon kommer i kontakt med vatten. Jag har varit i dem. Eller om de till och med har varit mig.
Upp med skölden, ladda vapnen, spring in i grottan och göm mig för världen – allt för att skydda mig mot skammen. När det som behövs i själva verket är något helt annat: skamtålighet. Det är inte samma sak som att förneka eller göra motstånd mot skammen. Det är
”förmågan att förbli sig själv när skamkänslorna kommer, att ta sig igenom själva upplevelsen utan att offra sina värderingar och att komma ut på andra sidan skammen med större mod, medkänsla och samhörighet än man hade när man gick in i den.”
Mod att vara sårbar, s. 75
Brown talar om skamtålighetens fyra delar:
- Att känna igen skammen när den attackerar, och förstå vad som väckte den.
- Kritiskt tänkande: hur förhåller sig de budskap och krav som triggar skammen hos dig med verkligheten? Står de verkligen för det och den du vill vara, eller är det (din bild av) andras krav, förväntningar och förhoppningar som utlöser känslan?
- Öppna dig för medkänsla med dig själv och från andra. Ja. Du läste rätt. För medkänsla, från dig själv. Prova att säga de ord till dig själv som du skulle sagt till en nära vän som var i samma situation som du. ”Så klyschigt”, kanske du tänker. Jag tänker att klyschor ibland uppfattas som klyschor för att det är sanningar som vi av någon anledning värjer oss mot. Men att de blivit klyschor för att de faktiskt är giltiga.
- Prata om skammen. Dela din upplevelse med människor som du vet stöttar ditt inneboende värde. Sätt ord på vad du känner och vad du behöver.
Jag började ju det här inlägget med ord om sårbarhet. Varför då så många ord om skammen? För att skam är det som främst får oss att värja oss för sårbarheten. Den, som Brown definierar som
” en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet”.
Mod att vara sårbar, s. 37
Och som med all ovisshet och risk krävs det mod för att våga ta steget. Emotionellt mod att våga bli avvisad. Utan att för den skull tappa fotfästet. Och det är viktigt, för att, som jag var inne på i inlägget den 2 december, tror jag att vi alla har mycket att vinna på att våga det modet. Som individer, som familjer, som grupper. Jag tror till och med, som Brown skriver att
”ärliga samtal om sårbarhet och skam kan förändra världen”.
Mod att vara sårbar, s. 44
Dagens luckpaket är en utmaning igen. En utmaning och en inbjudan att reflektera över vilka skampunkter som du har. Brown beskriver hur hennes intervjupersoner blir berörda över formuleringen
”Aldrig … nog”.
Och hon radar upp ett antal svar som hon fått:
- Aldrig bra nog
- Aldrig perfekt nog
- Aldrig mäktig nog
- Aldrig smart nog
- Aldrig ovanlig nog
Någonting högg till i mig när jag läste orden, och jag skrev dit ”aldrig kompetent nog” i slutet av listan.
Vilket eller vilka ord skjuter du in i i formuleringen mellan aldrig och nog? Hur känns det i kroppen när du läser vad du skrivit? Kan du tänka på någon eller några situationer när den här känslan aktiverats hos dig? Vad gjorde du som reaktion på känslan? Hur såg verkligheten ut i förhållande till känslan?
Den här reflektionen hjälper dig att förbereda dig för de första delarna i skamtåligheten, att känna igen och förstå vad som väckte skammen, liksom att pröva realismen i budskapet. För en sak är säker, och det är att vi alla känner skam någon gång. Nästa gång den står där med kniven mot din strupe, redo att ta över kommandobryggan, kan den här reflektionen hjälpa dig att stå bättre beredd.