Jag ligger i soffan hos särbon, mätt och belåten efter söndagsfrukosten, och funderar på dagens program. Tankarna går mellan blogginlägg som ska skrivas, kurser som ska kommas ikapp, glöggmingel och promenad som ska avnjutas, måltider som ska lagas och skåp att rensa och sortera.
Tanken på de där skåpen och de prylar som jag vet att jag har, men ofta glömmer bort eller inte hittar när jag behöver dem, blir plötsligt allt överskuggande och en längtan efter den där perfekta hotellrumsordningen där allt har och är på sin plats tar plats i kroppen.
Kommer på mig själv med vad jag håller på med, tar ett mentalt steg tillbaka och tänker på den om inte nyrensade så iallafall nystädade klädkammaren. På sovrummet, där den nya fondtapeten med kastanjeblad möter mina ögon varje morgon. På mitt kök, som nu har drygt ett år på nacken och som jag fortfarande blir alldeles varmlycklig av att komma ut i.
Ser att jag har gjort det igen: låtit bilden av den svarta pricken fylla hela synfältet, fast det finns ett helt vitt papper att ta in.
Det är skillnaden mellan att vara i ett bristperspektiv och ett tillräckligtperspektiv. Så ofta har jag hamnat, och hamnar fortfarande med jämna mellanrum, i bristperspektivet.
Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt med pengar på kontot, inte tillräckligt organiserat hemma, inte tillräckligt bra förälder/dotter/syster/vän, inte tillräckligt med tid, inte tillräckligt med böcker lästa, inte tillräckligt kompetent…
Min kloka dotter sa häromdagen att hon insett hur mycket som handlar om hur man väljer att se på saker och ting. Jag är så tacksam att hon nått en insikten tidigt i livet. För den besparar oss mycket energidränerande frustration. Så att vi istället kan lägga den energin på det som är viktigt för oss, alldeles oavsett vad det handlar om.
För var och en av punkterna ovan kan jag välja att se det vita papperet där den svarta pricken målats dit. Jag har en kropp som andas, rör sig, berör och berörs, njuter. Jag har en ekonomi som gör det möjligt för mig att ha ett eget, vackert boende i en härlig del av Stockholm. Jag har något slags grundordning hemma, och förresten är det bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Jag har goda relationer med mina barn, mina föräldrar, min syster och mina vänner. Jag jobbar heltid med ett roligt jobb och gör dessutom sjukt mycket roliga saker på fritiden. Jag läser och lyssnar konstant på böcker och poddar, så ny kunskap, nya insikter och upplevelser den vägen får jag definitivt till mig. Jag kommer aldrig att bli fullärd, men har massa kompetens inom många olika områden som jag använder efter bästa förmåga. Fullt tillräcklig.
Dagens luckpaket till dig är frågan om vilken svart prick du låter fylla ditt synfält på bekostnad av det vita papperet. Är det en reell brist, eller är det i själva verket tillräckligt om du tittar på det från ett annat håll?