Fäst blicken långt bort i horisonten. Och andas. Det sa min franska dykledare till mig när vi satt mitt ute i Röda havet, i en liten guppig gummibåt minuterna innan vi skulle falla bakåt från båten för att dyka ner på närmare 30 meters djup. Hon såg att jag var stressad. Redan under genomgången på land tog rädslan över. Jag var så nervös så att knäskålarna började hoppa. Jag försökte lugna ner mig, försökte få benen att stå still, men när tankarna skenar är det svårt att ta kommando över sig själv. Det krävs träning, lugn och djupa andetag.
Jag dök på samma rev igår, Elphinstone, rankat som en av de tio bästa dykplatserna i världen. Igår var jag nervös innan, men det gick bra och jag var fullständigt euforisk efteråt. Då kände jag att jag ville tillbaka igen. Jag ville få uppleva denna plats igen, och det var ju faktiskt inte så svårt. Under natten hade jag gått igenom dyket om och om igen. Falla bakåt, andas ut, dyka ner direkt utan att stanna vid ytan, ner till 5 meter. Kolla djup, luftryck, att alla saker sitter på plats. Sedan checka av dykkompisen, gruppen och visa tecken att allt är ok. Fortsätta ner till 15, 20 och 30 meter. Simma lugnt längs revkanten som är nästintill vertikal. Titta ner i oändligheten, ingen synlig botten, bara ett mörkt öppet gap. Sedan upp igen på en platå för att titta på sköldpaddor, muränor, och vackra koraller och anemoner med små söta orangea och vita ”Nemo” clownfiskar. Sedan följa med strömmen ut i det stora blå för att invänta hajen eller hajarna. Här handlar det om att behålla lugnet, att inte stressa, bli rädd, sparka med fötterna. Bara hänga i vattnet och känna tyngdlösheten. Allt detta hade jag gjort dagen innan och i mina tankar under natten för att förbereda ännu ett dyk. Men trots det, var jag ännu mer nervös idag än tidigare. Jag vet att jag kan, att jag behärskar det. Så fort jag kommer i vattnet, infinner sig lugnet. Men innan, ovan ytan är jag så fruktansvärt rädd.
Känslan är inte på något sätt ny för mig. Den har jag upplevt hundratals gånger innan jag ska upp på scen för att föreläsa eller moderera, något som jag delvis försörjer mig på idag. Tidigare kunde jag inte sova, inte äta innan jag skulle upp på scen. Backar vi några år mådde jag så illa så jag var tvungen att kräkas före ett framträdande. Men så fort jag står där i ljuset släpper allt och jag älskar det. Jag har många gånger frågat mig själv, varför jag utsätter mig för detta. Det tar så mycket energi, så mycket kraft att oroa sig så mycket innan. Det går ju alltid bra och efteråt får jag en sådan kick. Kanske hänger det ihop? Att kicken kommer när kroppen slappnar av, när allt är över?!
Att möta rädslan
Jag har olika knep för att hantera scenskräck. Komma i tid, känna in rummet, ha koll på tekniken, publiken, vilka som ska komma, hur många. Såklart har jag gjort research och pratat med alla som jag ska presentera och intervjua i god tid innan. Jag kan mitt manus utantill, varje ord jag ska säga, det har jag jobbat med noggrant, men jag har manuskort i handen som säkerhet. Dessutom så följer jag aldrig manus när jag väl är igång. Då är jag i nuet och fångar upp allt som händer i rummet. Jag tycker om att ha en dialog med min publik, och det är just närvaron som är min styrka. Då kan man vara spontan och till och med lite rolig ibland. När man dyker handlar det om samma sak, att vara närvarande och fokuserad, men framför allt lugn.
Idag är jag inte lika nervös innan jag ska upp på scen, men då har jag också stått på scen regelbundet under de senaste 30 åren, först som dansare, sedan som skådespelare, därefter som programledare i både direktsänd radio och tv, och senare som moderator, föreläsare och workshopledare. Som allt annat så krävs det träning för att bli bra. Nu har jag 40 dyk, jag är ingen nybörjare längre, men det är långt kvar innan jag kan känna mig totalt avslappnad. Men med andningen kan man ta makten över sina tankar, över sin egen kropp, för att förhindra hoppande knän och dödsångesttankar.
Jag tittar ut på horisonten. Och andas. Precis som min franska dykledare sa. Jag får uppleva ett av mina mest fantastiska dyk och får se det som vi alla har kommit för att se – den vitfenade oceanhajen, dessutom två delfiner. Euforin infinner sig åter igen och jag bestämmer mig där och då, i den skumpiga gummibåten på väg in mot land att jag ska fortsätta utveckla min andning när jag kommer hem. Det är min nya gåva till mig själv.
Att möta din andning
I dagens lucka uppmanar jag dig att börja fundera på din andning. Sätt dig bekvämt på en stol, på golvet eller kanske i en fåtölj. Blunda och andas lugnt. Stäng ute alla störande moment, som alarm eller notiser på mobilen, slammer eller andra ljud som pockar på din uppmärksamhet. Känn efter vad som känns lättast, att andas in eller att andas ut. Vilken av dina näsborrar dominerar, vänster eller höger?
Innan du ska göra en ny uppgift kan det vara skönt att ta tre djupa andetag. Lika långa in och ut. När jag ska upp på scen brukar jag andas ut på ssssssss. Det är inte lika lätt under vattnet, i en regulator, men de långa in- och utandningarna gör att hjärnan lugnar ner sig och därmed slappnar kroppen av.
Om du blir intresserad av hur andningen påverkar dig, finns det många appar att ladda ner. Dessutom är ju min kära kompanjon, Sara, nyutbildad andningspedagog och finns till både min och din tjänst. Det blir spännande att utforska mer.
Skriv gärna frågor och kommentarer på det jag skriver. Jag delar gärna med mig av mina upplevelser och är väldigt nyfiken på dina.
Foto: Jonas Hedlund