I en debattartikel i DN drog Handelhögskolans rektor Lars Strannegård häromsistens en lans för den praktiskt-estetiska kunskapens berättigade plats i skolan. Det var en replik på en krönika som gick lös på slöjd, bild och musik som bortslösad undervisningstid. I sin artikel utgår Strannegård från två av de kunskapsbegrepp som Aristoteles definierade:
Episteme – det ”vetenskapligt genererade och mätbara. … Hit hör uträkningar, logiskt tänkande och förmågan att dra slutsatser, alltså sådan kunskap som kan dokumenteras och överföras, exempelvis genom föreläsningar och i kurslitteratur.” Eller som jag läser hos Utbildningsvetaren: ”…den vetenskapliga teoretiska kunskapen, betraktandet som gör det möjligt att beskriva hur världen och samhället är uppbyggda och fungerar.”
Techne – ”…den praktiska kunskap som inte går att tillägna sig genom läsning… inbegriper förmågan och färdigheten att planera och genomföra något, till exempel skapandet av ett ting, en möbel, ett hus, en illustration eller ett klädesplagg. Det är en typ av kunskap som måste tränas in, praktiseras och förkroppsligas.” Med Utbildningsvetarens ord: ”kunnandet – praktiken, den sortens kunskap som syftar till det produktiva och verksamma ’görandet’ i världen.”
Strannegård skriver om hur den i episteme och akademiskt skolade, ”kognitiva” klassens värderingar formar ett samhälle där praktisk och relaterande kompetens – handens och hjärtats kunskap – nedvärderas. Det visar sig såväl i form av lägre löner som lägre social status. Han ifrågasätter det rimliga eller lämpliga i ”akademiseringen av allt fler utbildningar”, i synnerhet som det är kognitiva förmågor som den artificiella så kallade intelligensen och automatiseringen har närmast till att ersätta.
Strannegårds resonemang sätter igång kugghjul och energi i kropp, känsla och tanke hos mig. Vad är det som slår an så starkt att jag nästan studsar, vibrerar när jag läser artikeln?
En resa mot både och
Min livsresa började med att bada i musik. Jag var omgiven av handarbetande, matlagande, omvårdande, odlande kvinnor och musicerande, snickrande, fixande, odlande män. Planerna på ett yrkesliv i musikens tecken tog en oväntad vändning, och jag slajdade in på den kognitiva kunskapens område. Den analytiska förmåga som jag trott mig sakna tog plats och växte sig allt starkare. Jag ser idag hur jag blev mer hel när jag fick tillgång till både skapande känslighet och analytiska tankeskärpa.
Med åren kom den analytiska, tankebaserade, kognitiva kunskapen att ta allt större plats i livet. Förhållningssättet spillde över från yrkeslivet till den privata sfären – min dotter diagnostiserade mig tidigt som ”expertberoende”. I en rädsla för att göra fel, en naiv och ofta omedveten tro på ett absolut rätt, sökte jag extern, kodifierad kunskap – episteme – om de flesta frågor. Det gällde även sådana där hand och hjärta naturligen skulle behövt ha en större plats.
Längtan efter handens och hjärtats praktik, efter skapande och relaterande, har dock hela tiden funnits där och fått mer eller, oftast, mindre utrymme. Jag har utforskat längtan i matlagning, massage, coaching och mentorskap, andningspedagogik och rörelse, sång och röst, ja, till och med strödda försök till pyssel och handarbete (inläggsbilden visar resultatet av det senaste utbrottet av försök till handarbete). Alla är de områden som i hög utsträckning har karaktären av hantverk, även om min hjärna fortfarande är förtjust i den falska föreställningen att det går att läsa sig till excellens inom dem…
På samma spår har jag de senaste åren jobbat med tjänste- och verksamhetsutveckling med hjälp av designmetodik. När den är som bäst förenar den metodiken alla människans resurser för att utforska och skapa: intellekt, känslor och sinnen. Hjärna, hjärta och händer. För att skapa förkroppsligade insikter till grund för förändring. Och jag har blivit helare igen.
Den helheten önskar jag många. Att vara hemmastadd och känna självförtroende i att förstå och förklara, men också i att göra och skapa, känna in och relatera.
När vi tränar förmåga till såväl abstraktion och teori som kroppslighet, konkret skapande, handens och hjärtats praktik bejakar vi vår mänskliga natur. Utan de sistnämnda så blir vi, och våra barn och unga, allt mer lika de maskiner vi i ökande utsträckning tycks se som skapelsens kronor. Är vi beredda att betala det med priset av vår mänsklighet?
Jag bjuder idag in dig till att reflektera över balansen hjärna/hjärta/händer ut i ditt liv. Om du är nöjd – njut av och vila i helheten! Om det är någon del du längtar efter mer av – fundera över hur du kan utforska det kravlöst och lekfullt! Och vad du än gör – låt skapandet ta plats i ditt liv. Ditt föga artificiella, högst mänskligt verkliga och skapande livs levande liv.