I den bok med betraktelser för dagen som jag i perioder har som följeslagare i livet, Mark Nepos vackra ”The book of awakening”, finns en text om vikten av att låta en känsla, en erfarenhet få tid att klinga ut i mig innan jag kastar mig in i nästa ögonblick av livet.
Precis som vågorna, även dagarna efter att stormen lagt sig och till synes utan anledning, fortsätter att skölja in över Västerhavets röda granithällar sköljer känslor och erfarenheter över mitt röda hjärta (som tur var, inte av granit). Och behöver få göra så i relativ fred för att jag till fullo ska ta in och göra dem till mina. Varsamt hålla dem i själens händer, känna in form och färg, se och förnimma hur de rör sig, växer, kanske till och med rör om och stormar för fullt i och med mig, drar ihop och lugnar ner sig innan de kommer till ro.
Först när cykeln är fullständig kan jag integrera känslan, erfarenheten genom att försiktigt plantera den i hjärtats trädgård.
Där kan den, vattnad av självmedkänsla och, under en varm blicks sol på mig själv, gro, spira och växa sig allt större och starkare, bli till ett empatins träd som kan skänka skydd och skugga, frukt och friskhet till medmänniskor som behöver något att luta ryggen, pannan mot.
När jag tidigare i höstas ställdes inför en utmanande förändring i min arbetssituation som väckte ångest, sorg och oro hos mig, blev jag påmind om betydelsen av att ge känslan tid och utrymme att skölja över mig, utan att trycka undan, förneka eller förminska den. Så länge jag höll emot den förtvivlade gråten, som ofta låg alldeles under ytan, levde den kvar där och höll mig i ett järngrepp som tryckte ur mig all kraft.
En dag gav jag efter och lät den stora gråten ta över helt. Jag lät mig gå in helt i förtvivlan och maktlöshet.
30 sekunder på ett ungefär, kändes det som. Sedan ebbade gråten ut och förtvivlan måste ha följt med den stora vågen ut till havs, för hos mig fanns den inte kvar. I dess plats kände jag istället… var det förnöjsamhet? Hopp? Lättnad?
Visst finns det en risk att vi på olika sätt fastnar i känslor eller upplevelser på sätt som förlamar oss, skadar oss och våra relationer mer än de hjälper och läker. Mata dem bara med berättelser, tankar och energi som fyller på och förstärker dem, eller tryck ner dem, förbjud dem och stäng locket till tryckkokaren.
Jag anar att skillnaden mellan att en fruktsam integration och ett förlamande fasthållande är vågkammen av acceptans och erkännande av känslan eller upplevelsen fullt ut. Utan att döma eller på annat sätt värdera den. Utan att identifiera sig med den.
När man surfar på den vågen, och när man följt den ända in tills den lägger sig till ro vid stranden, ja, då kanske man kan få vara (som) den gud för sig själv och andra som orden i den andra versen i psalmbokens nummer 766 berättar om:
Jag tror på en Gud som gråter med mig,
Christina Lövestam
när jag gråter så allting är gråt.
En tröstande Gud som kan trösta likt den
som väntar tills gråten gått åt.
Idag vill jag utmana dig att fånga din reaktion när du känner en känsla av något slag, vare sig det är en behaglig eller obehaglig känsla. Vad är ditt reflexmässiga beteende – förminska, förstora (vilket faktiskt kan vara ett oväntat bra knep för att hjälpa den flöda genom och ur kroppen), förlänga genom matning med förstärkande tankar eller bara vara i den? På vilket sätt vill du möta känslan nästa gång den dyker upp?