Nu sover mamma. Äntligen. Det har varit en lång dag. Den började med att jag flög från Stockholm till Sveg med mellanlandning i Mora. Sedan tog jag taxi hem till mammas gård som ligger fyra mil från flygplatsen. När jag kom in i huset satt mamma på en pall och väntade. Jag kramade om henne och då brast det. Tårarna bara forsade. Äntligen var jag här och kunde ta hand om henne. Hela helgen hade hon kämpat för att jag och min syster skulle få gå på fest och för att få träffa varandra. Hon hade hållit god min, härdat ut, men nu gick luften ur, alla spänningar släppte.
För 10 dagar sedan ramlade mamma i köket och bröt axeln. Med sig i fallet drog hon med sig kaffepannan och kaffet rann ut på golvet. Hon hade inget larm och ingen telefon nära. I fyra timmar kämpade hon för att ta sig upp så att hon kunde larma ambulans. Hon blev inlagd på Östersunds sjukhus, men i onsdags fick hon åka hem. Jag visste inte om jag skulle flyga dit direkt eller fortsätta till Köpenhamn för att gå på 50-årsfest. Jag hade en enorm beslutsångest, men mamma sa att det skulle gå bra att jag kom efter helgen. Hon hade ordnat med hemtjänst och hon hade också vänner som skulle hjälpa henne med mat.
Jag tog beslutet att åka på fest och jag hade en underbar helg med mina vänner och min syster, som hade kommit ner till Malmö för att överraska mig. Men med facit i hand borde jag ha åkt till mamma. Hon var i mycket sämre skick än vad hon hade sagt.
I vändande taxi åkte vi tillbaka till Sveg, nu till sjukhuset, i form av sjuktransport. Där blev vi kvar hela dagen. Vi fick vänta flera timmar på att få träffa en läkare, trots att de visste att mamma var på väg in. Väntrummet saknade tv, men det fanns en julgran, lite tidningar men väldigt dåligt ljus. Tänk om mamma skulle ha suttit där ensam hela dagen, vilken pina.
Nu hade vi varandra. Jag berättade om helgen och om dykresan till Egypten. Vi skrattade och grät om vartannat. Timmarna gick och till slut fick vi komma in till en läkare. Det blev röntgen, vilket jag fick stå på mig för att få, sedan tvättning av ett sår. Läkaren kunde skicka en remiss till Östersunds sjukhus två timmar bort för en ny ortopedbedömning för att se om det skulle bli operation, men jag sa att det måste vänta till imorgon. Mamma måste få äta och vila, innan en sådan lång resa, 20 mil bort.
Klockan var närmare fem och vi hade inte ätit någon mat på hela dagen, enbart fika och banan som fanns att köpa i kiosken. Mamma var trött och hade olidligt ont. Vi bestämde så, att remiss skulle skickas dagen efter, mamma behövde inte komma in för det. Däremot var jag tvungen att komma dagen efter för att hämta en mätare som används för att kolla om hon har sömnapné, det vill säga andningsuppehåll när hon sover. Mätaren skulle komma med bil från Östersund. Detta har inte med olyckan att göra, utan var beställt sedan tidigare. Toppen att detta kollas, det har jag sagt till mamma länge, men om inte jag hade varit här, skulle mamma då ha tagit sjuktransport med bruten axel för att hämta denna lilla sak som man dessutom ska koppla in själv hemma, enligt undermåliga instruktioner? Det är inte klokt!
Sedan blev det dags för hemresa. När jag ringde till sjuktransporten så var det först nej, någon transport hade vi inte beviljats och absolut inte med en medföljare. Men hur skulle vi ta oss hem, undrade jag och berättade att jag hade flugit upp, tagit en taxi för att hämta mamma, att samma taxi hade kört oss som sjuktransport till sjukhuset i Sveg, att mamma satt i rullstol, att hon äter morfin och att vi var utan bil. Efter att jag hade sagt till på skarpen var det plötsligt ok, men det kunde ta upp till tre timmar att få en transport. Jag fick inte heller hjälpa till att bära henne för då gällde inga försäkringar, så två personer var tvungna att hämta.
När första bilen kom sa jag att jag kunde hjälpa till, så vi beslutade oss att åka iväg så skulle nästa chaufför, som var sex mil bort, möta upp oss hos hemma hos mamma. Bilen hade hiss, så transporten in i bilen gick hur smidigt som helst. Väl hemma på gården, möttes vi upp av chaufför nummer två och mamma fick hjälp att komma in i huset och placerades i en fåtölj framför tv:n, i samma fåtölj som hon hade suttit i, innan hon reste sig och fick blodtrycksfall och ramlade och bröt axeln, tio dagar tidigare. Hemtjänsten kom strax efter, för att hjälpa mamma att klä om till pyjamas. Någon mat lagar de inte, nej, det ska de gamla och sjuka klara själva.
Alla vi har träffat har varit enormt gulliga och duktiga på det de gör. Men det är något som saknas! Är du gammal och sjuk så klarar du dig inte själv. Svensk sjukvård litar på att det finns vänner och anhöriga som finns där och hjälper till. Men om det inte finns det då?! Vad gör man då?
Dagarna har gått och jag har varit in till Svegs sjukhus varje dag. Mätaren för sömnapné skulle lämnas igår för att skickas tillbaka till Östersund. Dessutom är det i princip omöjligt att komma fram till någon vårdpersonal på telefon. Det är telefonsvarare, telefontider, det ska knappas in hit och dit. Så jag har åkt till sjukhuset för att få tala med sjuksköterskorna och läkarna för att få till en plan, vad händer nu? Igår var till och med receptionen på Svegs sjukhus stängd efter kl 12 och jag fick vänta på att gå in när någon annan gick ut.
Nu har jag pratat med läkare i Sveg, Östersund och Luleå och vi har fått hjälp med att de ska kolla axeln igen och bäckenet eftersom hon inte kan gå och stödja på vänster ben. Jag har sett till att det blir en skiktröntgen av hjärnan för att kolla att det inte har skett en blödning eller liknande. Jag undrar nämligen varför hon ramlade. Blodtrycksfall mest troligt, men hur kan de veta det helt säkert?
Någon operation av axeln blir det inte, men hon behöver ett så kallat axellås som håller axeln på plats. Något sådant finns inte i Sveg, så vi måste till ortopedtekniska i Östersund och hämta det, alltså 20 mil bort. Så är det att bo på landet i ett modernt Sverige idag.
Det kommer att ta tid innan mamma är frisk igen, men nu får hon all hjälp hon kan få. Imorgon åker vi till Östersund på vägen hem till mig i Luleå. Nästa vecka blir det röntgen och efterkontroll på Sunderby sjukhus i närheten där jag bor. Det finns hjälp att få, men du får kämpa för att få det. Varför är det så?
I dagens lucka vill jag att du reflekterar över det jag har skrivit. Det handlar om sjukvården, om att bo på landet, om att bli gammal och sjuk. Vad är det som inte fungerar i vårt moderna, svenska välfärdsland? Vad kan vi göra för att detta inte ska behöva upprepas om och om igen?
