Vännen Markus skrev häromsistens på Facebook:
I den enkla frågan ”Hur mår du?” finns en möjlighet att gå bortom det slentrianmässiga och ytliga. När den eventuella chocken – att någon svarar ärligt – har lagt sig, finns en möjlighet till både stärkta relationer och läkande samtal. Sedan behöver det ju inte vara så vansinnigt ödesmättat, utan det kan ju även leda till ett gott skratt. Hur som helst är det inte bara ljus som bör tändas såhär i adventstider, utan även omtanken (som ofta finns där, men som vi av olika skäl inte låter ta plats).
De kloka, vackra orden får vara ingång till dagens lucka. Den närmast rituella användningen av frågan, och något av de gängse svaren ”Bra, tack! Och du?”, ”Det knallar och går”, ”Huvet upp och fötterna ner” (som i Real Groups briljanta och musikaliska narrspegel Alla talar med varandra) kan ses som just slentrianmässigt och ytligt kallprat som berättar om en rädsla för att gå på djupet med varandra. Men på ett annat plan tänker jag att vi faktiskt kan se det som en symbolhandling – och då menar jag inte på ett nedvärderande sätt, utan som ett vedertaget tecken, en symbol, för att vi, trots allt, hör ihop som människor. Även om det inte alltid finns tid, lust eller möjlighet att svara mer utförligt och nyanserat på frågan. Vi skulle ju kunna nöja oss med en nick, eller ens inte se eller på annat sätt bekräfta varandra.
Nå, efter denna utvikning i förhållande till Markus fundering går jag tillbaka till frågan om vad som händer vid ett alternativt svar. Med den som frågar, den som svarar, liksom i gemenskapens mellanrum. Det första jag kommer att tänka på är att tiden stannar upp ett tag. Det blir helt enkelt nödvändigt att skära ut en smula mer tidslängd än vad frågeställaren kanske hade i första åtanke, för att lyssna in och ge resonans till svaret. För den som svarar på ett annat sätt – och nu tänker jag främst på det som är mer sårbart – än ritualens givna krävs det, för det andra, en vilja och ett mod att bli sedd och mött.
Som Markus skriver kan ett sånt möte leda till läkande samtal och stärkta relationer. Advents- och jultiden är ofta en tid av möten med många människor, kanske också med dem vi inte träffar till vardags. Samtidigt är det en tid av pressade tidsscheman. Den finaste gåvan vi kan ge varandra i jul har möjligen en alternativkostnad i tid. Men vad betyder det när gåvan på ett sätt är ovärderlig?
Dagens luckpaket är en inbjudan till att ställa frågan ”Hur mår du?” med intentionen att lyssna på svaret från hjärtat. Och ta emot från hjärtat, oavsett om svaret är det där gängse ”Bra tack!” eller kanske till och med ”Skit” – utan att den andra vill utveckla det ett uns vidare. Bara det att få den frågan ställd till sig, med en annan klangbotten än den gängse – med hjärtats klangbotten –, är en gåva.
Det är också en inbjudan att dra efter andan och svara från hjärtat. Med beredskap för att den andra inte alls är beredd på att fånga och skära utrymme ur tiden för att lyssna och bygga samtalets, eller kanske bara det tysta tillsammansvarandets, rum en stund. Du ger gåvan av sårbarhet. Och vem vet, nästa gång ni möts och du är den som ställer frågan – då kanske du är den som ger rum åt det som behöver delas i samtalsgemenskap.
