När mörkret från mångdimensionella kriser och existentiella hot lade sig som ett blött snötäcke över livet och effektivt raderade ut alla spår av vägen framåt När frukterna på hoppets och meningsfullhetens träd hängde ruttna, frostbitna på bara grenar; när de täckte jorden med en halkig sörja av söndermosad fallfrukt som frusit till is När isande vindar blåste runt hjärtats förmåga att älska och älskas Och rationalitetens, intellektets och logikens språk föll som vassa istappar mot marken och splittrades i sylvassa skärvor Då tände jag fladdrande ljuslågor av andra språk. För att orientera mig, värma mig, hålla mig levande tills våren skulle återvända. Musikens Poesins Konstens Dansens Andningens Beröringens språk. Jag vände mig till språken som når bortom förnuft, bortom tanke, till språk som förmådde hålla själen vid liv i midvinternatten och som förenade mig med andra som delat och delade min vilsenhetsposition. Ett själarnas luciatåg i den dunklaste av nätter.
Om ett par dagar är det midvintersolståndet. Årets kortaste dag och längsta natt. Och tidningsrubrikerna ger intrycket av att vi befinner oss i en enda lång natt även på ett existentiellt plan. Förlamning och uppgivenhet ligger nära till hands. Därför valde jag att för dagens lucka återanvända förra årets lucialucka om språken som går bortom rubriker, rationalitet och ruelse. För jag vill tro att ljuset väntar oss där på andra sidan mörkret. Det gäller bara att orka vänta ut det, verka för och värka fram det.
Dagens luckpaket är att reflektera över din preppinglista för tider när det blåser snålt och mörkret är djupt runt själen. Jag menar inte pepplista, även om min uppmaning med en cyniskt lagd tolkning möjligen skulle kunna tolkas som det. Men jag avser det som går djupare än peppen.
Jag bjuder in dig till att reflektera över vilka musikstycken, dikter, sångtexter, konstverk eller praktiker som rörelse, meditation, bön eller ordlös gemenskap med en vän som burit dig, skänkt dig tröst och en aldrig så liten och flämtande låga av liv genom dina dagar och nätter av själsliga vinterstormar. Som bereder marken för hoppet och det återvändande ljuset.
På förstaplatsen på min lista ligger Karin Boyes Ja, visst gör det ont. Även Tomas Tranströmers Romanska bågar hör hemma där. J.S. Bachs Preludium ur Cellosvit No 1 i G-dur har många gånger varit bron över mörka vatten, liksom Arvo Pärts Spiegel im Spiegel och den avslutande Agnus Dei ur Frank Martins Mässa för dubbelkör. I en helt annan stil, men med en text som lyser mig hemåt, är Kjell Höglunds Själens mörka natt.
Här hittar du för övrigt en lista av musik för midvintersolståndet. Där finns fler stycken som bär mig, ger mig hopp, vila och ny kraft.
Vad har burit, vad bär dig?