”Det var då en välsignad jul”, sa Karl-Bertils ömma moder och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.
Tage Danielsson
Det är juldag. Dagen efter den natt då den kristna traditionen berättar om det största av under: att gud, den enorme, allsmäktige och fruktans-värdiga tog plats i något av det mest värnlösa och utsatta: det nyfödda barnet till en ogift mor av enkel härkomst. En gud, som skulle vandra genom och möta det mörkaste av mörker, ända in i den uslaste av dödar.
I ett sekulärt, postmodernistiskt, cartesiskt, vetenskapstroende samhälle finns inte mycket utrymme för under och mysterier. Ärkebiskopens kommentar i intervjun 30 minuter om solnedgången som ett mysterium fick omedelbart svar i kvällstidningen, där fysikern förklarade hur det förhöll sig med jordens rotation och ljusets brytning i atmosfären. Och andra muttrade på Twitter om att kärleken, som ärkebiskopen också tog som ett exempel på mysterium, minsann bara är biokemiska reaktioner i kroppen.
Och visst har de rätt, både fysikern och de biokemiskt intresserade twittrarna. De har rätt ur det perspektiv och sätt att uppfatta och förhålla sig till verkligheten som är deras: vetenskapens. I vår tid är det Vägen till Sanningen med stort V och S. I naturvetenskapen finns den fundamentala sanningen, och genom ingenjörskonsten omsätts denna sanning i utformningen av den värld, det samhälle och de relationer vi lever i. Något av människan skapat, för människans nytta och nyttjande.
Andra sätt och språk för att förhålla sig till verkligheten är satta på undantag. De bemöts med lätt överseende, som fysikern i kvällstidningen som förklarar att en solnedgång ur hans perspektiv inte är något romantiskt, eller betraktas som vidskepelse och villfarelser, något för mindre vetande. ”Den som tror på gud 2024 måste vara koko” som någon skrev på Twitter häromdagen. De praktisk-estetiska kompetenserna, musikens, poesins, konstens, handens skapande språk, är nice to have i knapphetens och konkurrensens samhälle, där naturvetenskap, teknik och matematik är hårda need to haves. Världen är avförtrollad, för att citera Max Weber. Eller som Nils Ferlin skrev i Barfotabarn:
Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt emellan hjärta och hjärta.
En av vår tids intellektuella giganter, Iain McGilchrist, skriver i sitt mastodontverk The Matter with Things om ”fyra vägar till sanningen”. Vetenskapen är en, men har sällskap av förnuft, intuition och fantasi/föreställningsförmåga. Boken slutar i en argumentation för att återge ”the sacred and the divine” en plats i mänsklighetens medvetande. Det är inte Materia som är grunden för universums existens, utan Medvetande. Ett medvetande som ibland sträcker sig vidare än vad som kan fångas i ord och ekvationer. Som kommunicerar med mig genom känslan av förundran och upplevelsen av att vara ett med allt -– om än i en i tid och rum lite mer kondenserad form på partikelnivå. Ett medvetande där rum för mysteriet är en självklar del, i balans med sökandet efter att förstå mer av och orientera sig i världen ur såväl vetenskapens, förnuftets, intuitionens och föreställningsförmågans perspektiv.
Förmågan att känna den bävan och förundran som mysteriet väcker i oss är lika gammal som vårt människovarande. Att förneka betydelsen av den förmågan är att beröva oss på skönhet, storhet och rikedom i tillvaron. Det tycker jag är synd.
Den 25:e och sista kalenderluckan är en uppmaning att under 2024 ge utrymme för mysteriet. Att inte nöja dig med bara det vetenskapliga svaret på hur tillvaron förhåller sig. Jag menar inte att du ska byta ut den etablerade vetenskapen mot pseudovetenskap och konspirationsteorier. De handlar också om att veta tvärsäkert, om än med andra svar än ”etablissemangets”. Nej, jag tänker på uppmaningen att öppna dig för tillvarons mysterium – i naturen (varför inte i solnedgångens mysterium), musiken, poesin, konsten, de heliga rummen (som kan vara högst personliga och av många olika sorter), tystnaden… Betänk att din upplevelse av verkligheten enligt neurovetenskapen formas i din hjärna, och fundera på hur många dimensioner av verkligheten som vi inte kan fånga till följd av vår mänskliga konstitution. Öppna dig för tanken att du på ett plan är helt integrerad med allt runt omkring dig. Att du är en del av ett större medvetande, som går vida bortom det vi kan förstå och förklara. Och att det är precis som det ska.
Och med de orden stänger vi kalendern En hel hand för i år. Tack för att du läst och kommenterat! Vi önskar dig ett 2024 där du utforskar det helhetliga, helande handlande som ligger i medvetenhet om och förening av kroppens, tankens, känslans, relationernas och existensens olika perspektiv. Hör gärna av dig med tankar eller frågor som väcks i din läsning, reflektion och görande! Vi nås på
helena.karlberg (@) ltubusiness.se
sara (@) saramodig.se