”Et incarnatus est.” De tre orden i den långa och ljuvligt poetiska trosbekännelsen som antogs av kyrkofäderna år 381, och som sjungs i alla de stora mässor som målats med de skönaste melodier och harmonier (tänk Mozarts C-mollmässa eller Bachs H-mollsmässa), fångar det transformatoriska ögonblick som den kristna världen i snart tvåtusen år firat strax efter midvintersolståndet (valet av tidpunkt är en historia för sig, i ett annat inlägg på en annan blogg). Orden beskriver ögonblicket då det allomfattande bortom tid och rum stiger in i människans dimension. Det/den, vars existens går bortom vårt språk och förståelse och som vi genom årtusendena försökt att mer eller mindre hjälpligt begripliggöra genom begrepp som till exempel ”skapare” eller ”livgivare” eller ”den som är”, tar fysisk form. Och formen som den/den/hen/han/hon väljer för detta är, berättar julevangeliet, något av det mest sårbara, svaga och hjälplösa som vår värld rymmer: ett nyfött människobarn.
”Och blev människa.”
Vad innebär det att bli, att vara, människa? Vad innebär berättelsen om inkarnationens mirakel för oss, för mig, idag, 2024 i vad som ofta sägs vara ett av världens mest sekulariserade länder?
Det är i sig en fråga vars svar i sin fullhet, även det, går bortom ord och begriplighet. Som människor kan vi mer eller mindre hjälpligt besvara frågan utifrån vår upplevelse av människovarandet i vår kropp, vår sociala och geografiska kontext och genom vårt eget medvetande. Vi kan göra jämförelser av våra egenskaper och förmågor i relation till andra levande varelsers, även om jämförelserna bara kan ske utifrån människoperspektiv och delas på människospråk. Ur andra perspektiv – vad innebär det till exmpel att vara människa sett i perspektivet av i ett oändligt universum där 95% av energin ännu bara är hypoteser – är vår förmåga att fullt ut förstå och beskriva än så länge begränsad, i synnerhet om vi håller oss till naturvetenskapens exakta, sär- och avskiljande ord. Den vetenskapliga berättelsen om människovarandet behöver kompletteras med en ”de rymliga ordens” berättelse i poesi, konst, musik, dans och med helighetens språk, Ord som ger rum för det som bara kan anas, för mångtydighet och mångfald i fångandet av och berättandet om verkligheten.
Med inkarnatoriska glasögon på tillvaron ser jag hur det gudomliga – eller med mina begränsade ord: det rymliga, närande, sköna, sanna, rätta, eviga, älskande – tagit plats i världen från begynnelsens stora smäll, och hur det fortsätter att ta plats. Hela tiden. Det blir atomer och kropp i människorna jag trängs med på pendeltåget (till och med i dem som har ryggsäcken kvar på ryggen). I kvinnan som hukar utanför Coop, med bilderna på barn och barnbarn som bevekelsegrund för givmildhet från oss förbipasserande. I rådjuren som mumsar i min rabatt. I ögonen på de lidande barnen i ännu en krigszon. I dem alla, i mig, kan jag förnimma det där ena och enande, det som går bortom ord och förstånd, men som definitivt kan upplevas. De är jag, och jag är de. Och vi är alla del av ett och samma. Samma livskraft, samma stjärnstoft. Samma mänsklighet, samma gudomlighet.
Genom människans historia har vi i myter, mytologier, sagor och berättelser ständigt försökt fånga och förmedla de mönster som präglar vår upplevelse av världen, inte minst mönstret av växlingen liv-död-liv. Eller om man så vill inkarnation-korsfästelse-uppståndelse: det drama som i den kristna traditionen ställs på sin spets för snart tvåtusen år sedan, men som hela tiden pågår runt omkring och i oss. Det är mönster av växling mellan ljus och mörker, salighet och lidande, vila och växt(värk). Mönster som förkroppligas i vår förmåga att skapa liv, men också att orsaka djupaste lidande.
De inkarnatoriska glasögonen är imperativa. De för med andra ord med sig en uppmaning. En kallelse om man så vill. En kallelse med en hand som visar på vägen som leder mot ett liv där jag öppnar och ger rum för det gudomliga i mig och i mellanrummet mellan mig och resten av skapelsen: det rymliga, närande, sköna, sanna, rätta, eviga och älskande i livshållning, perspektiv, ord och handling.
Det är ingen liten uppgift som jag – som vi – är kallade till. Den förutsätter att jag klär av mig undanflyktens och förställningarnas pansar, så att jag kan gå ut och stå i livet i samma själsliga nakenhet, utsatthet och sårbarhet som den lilla nyfödda babyn möter världen med.
Vår mänsklighet, i all sin utsatthet, är ingen omväg utan själva vägen.
Syster Ingrid OSB
Det är ingen liten uppgift som sagt. Men jag står inte ensam i den. På samma sätt som den bibliska babyn blev del av en gemenskap på jorden – lärjungarna – och förkroppsligade en av tre aspekter av det ena som är bortom tanke, bortom orden, kan jag tanka kraft – i dubbel riktning – i relationen med människor som vandrar samma väg. Och jag kan vila i nåden att få dela krubban med det nyfödda barnet där i grottan under stjärnan, att få andas in det andetag som i myten en gång blåste liv i den första människan. Vissa dagar, stunder och perioder i livet känns det som att jag och världen korsfästs tillsammans med människobarnet, gudasonen, som vuxit upp och blivit man; jag får vara intill döden trött och utarmad på liv där i grottans mörker bredvid den i lindor svepta kroppen. Och i takt med att åren gått har jag fått uppleva hur jag gång på gång får uppstå till ny kraft och till en större rymd, rikare näring, starkare skönhet, djupare sanning, vassare rättfärdighet, större kärlek, allt i ett evigt här- och närvarande nu.
När vi går den inkarnatoriska vägen tillsammans, när vi lever, rör oss och är till som flerförkroppsligad gudomlighet – då vandrar vi bildligen talat vägen uppåt, på vägen mot det rike av frid och fred som stjärnan i julberättelsen bär löfte om.
Dagens, och årets kalenders sista, luckklapp till dig är att, om så bara för en kort stund, vila i ett här- och nuvarande i de upplevelser som denna julafton för med sig: av att vara människa med kropp, känsla, tanke, och i relation med andra människor. Öppna upp för en upplevelse av rymlighet, av skönhet, medkänsla och värme – av gudomlighet – som vi så gärna vill att denna dag ska rymma, men som vi ofta låter trängas ut av materiella begär, måsten och fokus på nästa steg i dagens program.
Så knyter vi ihop adventskalenderklappssäcken i år. God jul, och tack för att du läst och reflekterat tillsammans med oss!
(Med inspiration från Syster Ingrids julhälsning 2023, Richard Rohrs The Universal Christ, Esaias Tegnérs Det eviga samt toner av W.A. Mozart och J.S. Bach)
