Det var på en föreläsning med en barnpsykolog om barns självkänsla för en sådär 15–16 år sedan som jag för första gången hörde talas om giraffspråket. Giraff, därför att giraffen lär ha det största hjärtat av landdjuren och med sin långa hals både är sårbar och har en förmåga att se långt, bortom det som är närmast. Ett språk som kännetecknas av reflektion, sårbarhet och medkänsla.
Motsatsen kallas vargspråket (eller efter det engelska originalet Schakalspråket). Lite förenklat kanske, men det står för ett aggressivt, svartvitt förhållningssätt till världen där attack och kritik – utåt mot omvärlden eller inåt mot personen själv – är modus operandi när man känner sig ifrågasatt. Inte sällan är personen omedveten om sitt beteende, men jag tänker att det finns gott om exempel på mer medvetna val av detta sätt att kommunicera. Om du vill se ett eller ett par miljoner exempel på varg-/schakalspråket är det till exempel bara att utforska diverse Twittertrådar… Kanske borde Twittersymbolen bytas ut från den lilla söta fågeln till något mer blodtörstigt.
Non Violent Communication (NVC), som det mer formella namnet är på giraffspråket, skapades av psykologen Marshall Rosenberg med start i hans arbete med rasintegrering i södra USA i början av 70-talet. Modellen utvecklades till det vi idag känner igen den som fram till början av 2000-talet och har använts i konfliktlösning i många sammanhang, inklusive olika fredsprocesser.
Den grundläggande principen handlar om att ett samtal där empati och medkänsla finns är mer sannolikt att leda fram till en konstruktiv lösning på konflikter. I NVC präglar empatin och medkänslan dels lyssnandet på mig själv, mina observationer, känslor, behov och önskemål, dels lyssnandet på den andre för att ta in de observationer, känslor, behov och önskemål som ligger i eller under vad hen säger. Ett sådant lyssnande sker med hjärtat mer än med intellektet, eller som Rosenberg formulerade det: ””emptying the mind and listening with our whole being (att tömma sinnet och lyssna med hela vårt varande)”.
De där komponenterna som jag nu nämnt två gånger är fyra hörnstenar i NVC. De beskrivs ofta som olika steg, men de behöver inte komma i någon särskild ordning. Vi kan benämna dem som fyra olika perspektiv, som vi behöver uttrycka så ärligt och tydligt som möjligt. För oss själva till att börja med.
Observation handlar om att beskriva de fakta som vi upplever med våra sinnen (hörsel, syn, känsel, smak, doft) vid ett specifikt tillfälle och i ett specifikt sammanhang. Det är alltså motsatsen till de där meningarna med Alltid och Aldrig som inte sällan kryper fram när humöret hettar till. Istället för att med anklagande röst skälla ut tonåringarna för att de ”aldrig ställer sina skor på skohyllan” har jag åtminstone vid några tillfällen försökt att lugnt konstatera att ”Dina skor står inte där vi kommit överens om att de ska stå”.
I perspektivet känslor handlar det om att identifiera och ge uttryck för känslorna som det här väcker. Inte sällan handlar det om känslor på flera plan. ”Jag blir trött och ledsen när jag ser det. Jag städade här i morse och det känns som att du inte ser mig och mina ansträngningar för att hålla ordning här hemma.” (Jag är väl medveten om att föräldrar och barn ofta har olika standard och förväntningar på vad som är ”ordning”… )
Under känslorna ligger våra behov. Ofta så svåra att få ordentligt grepp om, ofta så läskiga att ge uttryck för. För tänk om de avvisas, tänk om jag avvisas? Men eftersom människor i allmänhet inte är tankeläsare (och tur är väl det), så behöver vi artikulera och vara tydliga med dem i relation till andra. Och det i sin tur förutsätter att vi är tydliga och artikulerade mot oss själva. Jag vet av egen erfarenhet att det inte sällan är där en kommunikationssvårighet med andra börjar. Att ta mig tiden att reflektera vad det är jag behöver i en viss situation, att våga stå fullt ut för det, att känna att jag har rätt att ha och uttrycka mina behov kan vara något av det mest utmanande. ”Jag behöver känna mig som del av en gemenskap och inte bara som en hushållerska eller hotellvärdinna”.
Och det är i det här steget som det geniala i NVC ligger när det gäller att skapa medkänsla och bryta dödlägen i konflikter. Rosenberg utgick från tanken att vi människor har gemensamma behov, som tillhörighet, ömhet, bekräftelse, trygghet, värde och autonomi. När vi möts i, känner igen oss själva i den andres behov öppnar vi vägen för att hitta gemensamma sätt att möta dem.
Det leder oss till perspektivet önskemål eller förfrågan (request på engelska). Det kan vara jag som uttrycker ett önskemål (”Jag vill be dig att ställa skorna på hyllan nu och i fortsättningen”) eller så bjuder jag in den andre att uttrycka sitt önskemål. (”Vad behöver du för att kunna ställa skorna på skohyllan”). Det är ett önskemål det handlar om, inte ett krav. Om den andre svarar nej på mitt önskemål, behöver dialogen fortsätta med att utforska hens behov och önskemål i situationen.
NVC är inte en magisk trollstav. Det funkar sämre eller inte alls i sammanhang där det finns genuint dysfunktionella mönster eller djup ovilja från den andre parten att relatera. Det är inte heller en trollformel för att få folk att göra som man vill. Det är en del av den komplexa dans, ibland sörjig, taggig och läskig, ibland kristallklar, livgivande och vacker, som det är att vara i relation till andra människor.
Marshall Rosenberg menade att NVC var en andlig praktik, i det att den tränar oss i ett förhållningssätt av närvaro, empati och medkänsla till oss själva och andra. Och tvärtemot vad många handlingar i religioners namn ger uttryck för, så är det omistliga delar av vad sund andlighet handlar om.
Dagens luckpaket till dig är att, med inspiration från giraffspråket och främst för dig själv, träna på att formulera observationen, känslan, behovet/behoven och önskemålet i en situation när du känner frustrationens rastlösa energi börja röra sig i dig. När du sedan känner dig redo kan du testa i ett samtal med någon annan. Det kan vara en bra uppvärmning inför att hitta nya sätt att skapa julfrid.
Foton:
Två giraffer: Chris-Håvard Berge på Flickr
Närbild på giraff: Magda Ehlers på Pexels